Strindberg & Stridsberg - 15.9.2025

August Strindbergs "Fröken Julie" är n gammal bekant för de flesta som är intresserade av skådespel och scenkonst. Jag har nu läst pjäsen på nytt samt googlat olika recensioner och beskrivningar av uppsättningar. För flera år sedan har jag även skrivit en recension av en uppsättning av "Fröken Julie" på Svenska teatern i Helsingfors. Vid läsningen av recensioner av närliggande uppsättningar väcks tankar om att många vill modernisera och ge nya tankar genom att placera rollerna i en annan tid eller förändra förverkligandet av rollerna på något sätt. Ingenstans har jag hittat det drag som för mig ter sig uppenbart och som en samhällskritik: Att både Jean och Julie är så korrputa och att de båda är en del av ett sådant korrput system.  det här skriver ajg nu med vissa erfarenheter i bagaget, til exempel erfarneheter av att vara lärare (på kortare anställning) vid finländska grundskolor. Det är på de här ställena vanligt att vissa manliga kolleger uppfattar själva verksamheten och situationen som korrupt - som något att utnyttja, helt enkelt - i stället för att visa respekt mot en kollega. Här har vi faktiskt olika varianter av pjäsen "Fröken Julie". Det är som om dessa män tänker att alla kvinnor självklart är korrupta.

En stor konstupplevelse för mig under sommaren var läsningen av novellen "American hotel", skriven av  Sara Stridsberg. Författaren är bekant för mig via boken "Drömfakulteten", men nu drabbar mig texten faktiskt, med sitt djup och suggerereande kraft. Mycket lämnas åt läsarens tolkning samtidigt som en omfattande igenkänning av den existentiella coh relationella situationen är närvarande genomgående. Den här boken hade jag lånat på biblioteket i vintras, men inte kommit mig för att lsäa på grund av en stressig vardag. jag är glad över att ajg låtit boken vara tills jag verkligen kunde uppskatta den! 

För mig är dessa två, "American hotel" och "Fröken Julie" nu i en sorts dialog med varandra. Det ges ut många rapporter om hur ungdomar (och vuxna) läser allt minre litteratur och jag - som många andra - tänker att vi borde hitta övertygande argument och vi borde kunna visa vad engagemang i litteratur betyder och kan ge våra liv.  Jag kunde tänka mig att leda diskussioner där de här två verken diskuteras - att alla aspekter får komma fram, via det faktiskt dynamiska och intensivt frågeställande som finns i verken. 

Intervju med Eva-Maria Koskinen, manusförfattare till serien Pojken i grannhuset   - 29.10.2025

Serien Pojken i grannhuset som först kunde ses på Yle Arenan, på Yle 1, Yle5 och Teema har senare visats också i de övriga nordiska länderna. Serien har väckt mycket internationell uppmärksamhet och skapat många diskussioner. Orsaken till det här är dels det konstnärligt ambitiösa förverkligandet, men särskilt det tidigare tystade och svåra temat om vuxnas sexuella intentioner mot barn/ungdomar. Svåra frågor kring utsatthet, skuld, skam och nedtystande kommer fram i serien, men de blir behandlade med känslighet, djup och stilkänsla. 

Mina intervjufrågor utgår från de kreativa processerna under skrivandet. Jag ha en egen erfarenhet av att ha hindrats skriva om det här temat under en kurs, så därför är jag särskilt intresserad av hur temat nu har gjorts möjligt – och på ett så professionellt sätt. Något har hänt! 

MH: Eftersom ämnet kan anses svårt – hur tänkte du om att skriva och ge ämnet till allmänheten utan att begränsa eller förenkla? 

E-MK: Sexuellt och romantiskt intresse för barn är ett komplext ämne och jag ville beskriva tabut och tystnaden som omger både offer och förövare hur svårt det är att för människorna omkring dem att förhålla sig. Jag ville undersöka hur tabun och tystnad uppstår mellan människor och hur händelser och känslor finns utan att man vågar säga vad det handlar om. Min målsättning var att fånga all den här komplexiteten. 

I skrivandet hade jag två regler: Att inte svika barnet, det vill säga att undvika att barnen/ungdomarna sexualiseras. Jag ville att serien ska visa att det här konsekvenser om någon med sexuella intentioner närmar sig ett barn. Samtidigt var min målsättning att undvika att stigmatisera en person som inte vill begå brott – i stället ville jag förstå hurdant hans liv är. Alla karaktärer i serien ska gå att förstå. 

MH: Hur började skrivprocessen? 

E-MK: Masterclass-kursen Serieverkstaden arrangerades av Svenska Yle och Svenska kulturfonden för att hitta nya serier skrivna på svenska. Vi skrev enligt det konceptet i ett års tid, men inte på heltid. Jag hade skrivit det första avsnittet och skisser för de andra avsnitten och mitt manus var det som blev förverkligat som inspelad serie.  

Sedan var det dags att hitta ett produktionsbolag. Samarbetet med Aamu Film Company och Jussi Rantamäki blev en viktig del av nästa skede i manusutvecklingen. Serien har flera intriglinjer, två tidsepoker och personer som går igen både i nutid och dåtid. Jag skrev versioner och an efter började de olika intrigerna och lagren falla på plats och kommunicera med varandra. 
 
Aamu jobbar med två tyska dramaturger Franz Rodenkirchen och Françoise von Roy i Berlin. Deras utvecklingsmetod går ut på att anteckna vad de tänker och känner medan de läser manus och sedan detaljerat återge sin läsupplevelse för manusförfattaren. Därefter berättar manusförfattaren om sina avsikter och så funderar man tillsammans på vad som behöver utvecklas. Jag uppskattar den här metoden eftersom den sätter manusförfattarens intentioner i centrum.  

MH: Tänkte ni direkt att det skulle bli ett nordiskt projekt? 

E-MK: Svenska Yle har inte lika stora möjlighet att finansiera serier som den finska sidan, så därför behövdes mera finansiering. Då var det lägligt med det nordiska samarbetsprojektet N12, så den vägen kom de andra nordiska länderna med i projektet. 

 MH: Hur går det till att skriva om någons skuld? 

Skuld är en allmänmänsklig känsla, något som alla kan känna igen. De flesta människor vet till exempel hur det är att vara förtjust i en person som man inte borde vara förtjust i, även om de inte vet hur det är att vara hebefil. 

För att bättre förstå hebefiler gjorde jag intervjuer med både experter och personer som har den sexualiteten. Jag gick också en tredagars utbildning om hur man bemöter personer som har sexuellt eller romantiskt intresse för barn i vården och i den sociala sektorn. När en kursdeltagare frågade om mekanismerna bakom begär och skuldkänslor, svarade utbildaren med ett exempel. Du sitter hemma och tänker på chokladplattan i skåpet och på att du inte ska ta en bit. Men ju mer du tänker på att inte ta biten, desto är chokladen närvarande i ditt sinne och desto större blir lockelsen. 

MH: Hur går det att klara sig förbi ”glastaket av låga ambitioner”? 

E-MK: Om du menar att hålla en hög ambitionsnivå? För mig handlar det om att inte ge upp och nöja sig innan det är färdigt och om att se till att jag inte fastnar i mina egna blinda vinklar. 

 För mig är det viktigt att jobba med proffs som både stöder och ger motstånd och som kompletterar mig. Jag vill dels känna mig trygg i den skapande processen men kunna lita på att de jag jobbar med säger om de tycker att nåt inte funkar. 
 Jag är ofta envis och seg och vill att det ska bli så bra som möjligt och då gäller det att samarbeta med människor som passar ihop med det arbetssättet. Mina kollegor var med på att fundera ett varv till eller testa andra lösningar, speciellt Antti Reikko som klippte. Det är jag tacksam för. 

MH: Serien fokuserar på hemligheter som begrepp och fenomen – varför blev det här så viktigt? 

E-MK: När man bär på en stor hemlighet måste man hålla tillbaka för att inte avslöja sig, det sätter sig som en slags spänning i en och det blir svårt att möta andra fullt ut. Den som bär på en stor hemlighet känner sig sällan sedd och bär ofta en ensamhet. Det är just en riskfaktor för att personer med sexuellt intresse för barn ska börja begå brott. Ensamheten ökar också lockelsen att söka fel sorts kamratstöd, till exempel i tvivelaktiga hörn av internet. 

Hemlighållandet påverkar också de anhöriga omkring en person med sexuellt intresse för barn. När nåt är tabu, är en automatisk reflex hos de flesta av oss att tiga om det, ofta helt enkelt för att det väcker svåra känslor och är jobbigt att tala om. I det här fallet blir tystnaden en risk speciellt för barnen. Öppenhet och att slappna av och sluta dölja behövs för att människor ska kunna mötas.